Köttberget checkade in på Hillesgården

Stidsvig/Hillesgården 160302
Det var nästan uteslutande fyrtiotalister som fyllde salongen för att lyssna på SVT:s nyhetsjournalist respektive presentatör  – Claes Elfsberg, hans liv, framgångssaga och planerade nya jobb som freelancer.
Född 1948 tillhör han själv det överfyllda köttberg, vars kända invånare han intervjuade i sin dokumentär ”Köttberget checkar ut” efter sin pension förra året.

I likhet med många i hans yrkeskategori, där förslitningar sällan sitter i kroppen men hos vissa ibland i själen, har han inte en tanke på att lägga av sitt yrke. Fyrtiotalister är ett segslitet släkte, vana sedan tonåren vid att kämpa för sin rätt.

Det var hans undran om andra generationskamrater kände likadant som var grogrunden till den uppmärksammade, träffsäkra dokumentären med bl.a. Magnus Härenstam, Marie Louise Ekman, Jan Eliasson och Benny Andersson som Köttbergets representanter.
En fot finns kvar på SVT bl.a. som programledare på fredagar i Gomorron Sverige. Det lär komma mera.

Klädd i slips, näsduk och kavaj gör Elfsberg entré, ursäktandes sin eleganta klädsel, föranledd av en intervju med kungen tidigare på dagen.

– Egentligen trivs jag bäst i mysbyxor.

Det var slipsen som fixade jobbet
Även om Claes säger sig föredra slappare klädsel, var det ändå slipsen och kavajen som blev startskottet för inhopp och vidare karriär på nyhetsredaktionen, där han jobbade som praktikant från Journalisthögskolan 1975.

– Nyhetspresentatören blev hastigt sjuk. Jag var den enda som direkt kunde hoppa in. Jag var den enda med slips och kavaj! Så har det flutit på i över fyrtio år. Men mina påbörjade studier hann jag ju inte fullfölja.
Jag var övertygad om att jag skulle få fortsätta jobba efter sextiosju år men SVT-chefen Eva Hamilton sade nej. Som obotlig optimist trodde jag att det skulle ordna sig ändå men nej…, säger Claes Elfsberg och draperar sin långa lekamen i fåtöljen, vänd mot moderatorn Bertil Svensson och fortsätter:

– Mitt jobb på nyhetsredaktionen var ju aldrig en soloprestation. Jag var en synbar kugge i ett maskineri som rullade på dygnet runt, för min del mellan nio på morgonen till sex på kvällen. Skriva manus, presentationer, sovra, stryka, värdera innehållet, hitta infallsvinklar, resonera med medarbetare…
Mitt jobb var att förse TV-publiken med opartisk information som är begriplig i sitt ofta kortfattade sammanhang. Att utgå från tittarnas behov ingår i public service policy. Där är storyn viktigare än åsikterna.

En lugn och saklig rapportör
Claes Elfsberg har till synes lugnt och sakligt rapporterat om stora katastrofer som Estonia, Tsunamin, Palme- och Anna Lindmorden.

– Då gäller det att inte låta känslorna ta över. Bland de mest glädjande nyheterna jag fick framföra var när Berlinmuren föll 1989.
Jag gillar att rapportera om politik, är äkta intresserad av ämnet. Man måste tåla andras åsikter, lyssna på motståndaren. Det är för mig grundvalen i en demokrati. Min dröm som ung var att rapportera i USA men det jobbet snodde K-G Bergström, ler Claes glatt och kollar på bilder av sig själv som rullar bakom scenen som en tillfällig scenografi då och då. Där syns Claes inte som ett kött berg men som ett litet gulligt A-barn eller fläskberg – ett öknamn som han fick då och då under skoltiden i Svedmyra.

– Jag var ett skilsmässobarn, bodde i ett barnrikeområde, fem personer i en tvåa med en argsint styvfar som såg djupt i flaskan. Ljuset i min tillvaro var min biologiska pappa. Hans äventyr under finska vinterkriget med lastbil tänker jag rekognosera, resa runt och så småningom kanske skriva en bok om. Det där med trångboddhet kan nog leda till något bra ibland. Man lärde sig mäkla fred och att snabbt läsa läxorna på tunnelbanan till Norra Real som hade plats till oss förortsbarn på den tiden. Det var fantastiska lärare på den skolan och ledde till massor av nyttiga nätverk och roliga kompisar.  På den tiden var inte frågan om man skulle få ett jobb utan vilket. För min del blev det Journalisthögskolan.

Claes livsresa eller klassresa är representativ för många fyrtiotalister. Äntligen fick alla rätt att studera och få studielån. Tonåringarna skapade sitt eget mode, ventilerade högljutt sina åsikter och körde sin egen musik nere i källare och garage. Så även Claes, som var och är ett Beatlesfan men där opera, främst Puccinis Bohème, numera intar hedersplatsen. Många har säkert sett Claes Elfström i dirigentprogrammet ”Maestro”, glatt viftande med dirigentpinnen. Dirigent med hårt g enligt Sten Broman och Claes…

– Mycket kul har hänt av rena tillfälligheter i mitt liv, säger Claes medan en ny bild flyter fram på filmduken bakom. Där syns Monica Elfsberg hans tredje hustru sedan sjutton år som tillkännager att hon lagar maten, Claes äter den. Vi lever i en typisk plastfamilj i mitt tredje äktenskap. Även det är signifikativt för min generation, säger Claes som faktiskt har en yrkesskada som många nyhetsjournalister lider av: Allt skall kunna sammanfattas i ett telegram.

Helst skall t.ex. andra världskriget sammanfattas på fyrtio sekunder.
Det kan bli lite knepigt om jag skall skriva en bok om min fars resa, skrattar Claes som nu tar plats bland hans andra arbetssugna kompisar som passerat det ödesdigra 67-årsstrecket.  

.

.

©BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan