Nostalgitripp med Beatleslåtar
på Kulturhuset

Förväntansfullt bänkade publiken i bänkraderna på Åstorps Kulturhus i väntan på en nostalgitripp med Beatlleslåtar. Merparten var med på tiden det begav sig och mindes det s.k. ljuva sextiotalet. Även om tiden i efterhand syns överromantiserad hände det mycket på musikfronten, bland klädkoderna samt inte minst politiskt. Det var förändringens vindar som blåste med orkanstyrka. Protestmarscher och röda fanor tillhörde sedan vardagen, åtminstone efter sextioåtta. Mans- respektive kvinnorollen var ständigt på tapeten. Det var en omtumlande tidsepok, där tonåringar gjorde allt för att få sin stämma hörd och kunna påverka makthavare världen över. Världen var öppen, fortfarande möjlig att förändra. Hoppet om en bättre värld levde fortfarande kvar.

Peace blev ett nyckelord. Frontfigurer var Beatles charmade och påverkade en hel värld – nåja, kanske inte föräldrar men de unga. Mot den bakgrunden är det förståeligt att Leo Cullberg valt sextiotalet och Beatleseran som grund till sin uppsättning ”Ticket to ride”. Var blev ni av, ljuva drömmar om en bättre värld? Vad hände med dem som var unga då? De som flyttade, de som trodde blint att allt var görligt och den ljusnande framtid var vår? ”Ticket to ride” med manus av och i regi av Cullberg har intentionen att vara en musikalisk resa tillbaka till sextiotalet och samtidigt dra en parallell om hur livet sedan gestaltade sig för dem som var unga då. Fyra kvinnor syns i rollerna: Anna Widing, Sara Svensson, Linda Skoglund, Emma Hellström samt pianisten Johan Bergman.

Föreställningen genomströmmas av kända Beatleslåtar – de flesta moderniserade, ibland arrangerade till oigenkännlighet. John Lennon och Paul McCarthys sånger vinner inte på avancerade arrangemang, tyvärr inte heller på lyrisk sopransång, hur vackert än tonerna klingar. Det enkla, raka både i sång och arr. hade vänt denna föreställning till det bättre. Nu försvinner texterna i det starka sångflödet. Teknisk vokal skicklighet räcker inte. Samma gäller talscenerna som oftast inte når upp till ytan och engagerar. Föreställningen känns tyvärr ljummen, oengagerad och avslagen – fjärran Beatles och sextiotalsandan. Malmö Opera kan bättre än så. Det får de möjlighet att visa när de gästar Åstorps Kulturhus den 21 november med ”Sing a long”.