Berättelser från läsekretsen

Från en gammal rostig spik – Redo för tippen!
( Om jag går att återvinna )

 Jag vet inte om jag ska vara glad eller känna mig kränkt över att ha fått epitetet gnällspiken? Efter några dagars betänketid har jag, som den obotliga optimist jag är, bestämt mig för att bära namnet med höjt huvud och stolt blick. Jag vägrar rätta mig i ledet av utåt sett nöjda kommuninvånare, som dock vid kaffebordet låter gallan svalla lika högt som det nybryggda Zoegakaffet. Så på med skygglapparna nu eller proppa öronen fulla med vadd, för här kommer mer tankar från tanten i Maglaby.

 Det finns ett ord som jag tror väcker en hel del känslor hos Åstorpsbon. Sophanteringen.

Ja, ett tämligen neutralt ord i sig, men som här i kommunen har blivit lite av ett rött skynke för både den ene och den andre. Variationerna på varför man blir så irriterad över detta ord, är lika många som det finns sopor att kasta.

Är det inte sopbilar som inte kommer fram, så är det höjda taxor, eller sopkärl som inte klarar av att hantera vissa material utan att drabbas av någon slags separationsångest och krampaktigt hålla fast vid det vi slängt. Med följd att vi fick återgå till den hantering vi blivit lovade att slippa, nämligen sopsäckar längst tomtgränserna. Listan av orsaker som får kommuninnevånarna att ilskna till kan bli hur lång som helst.

 Jag har tålmodigt förändrat mina sophanteringsvanor så att jag med tiden anser mig ha blivit en tämligen duktig källsorterare. Det har många gånger krävts att jag tillfrågat tillgänglig litteratur om vad jag får slänga och var jag får slänga det och hur jag får slänga det. Jag har tålmodigt betalat min höjda avgift med den tröstande tanken att jag nu i alla fall får farligt avfall hämtat vid tomten och dessutom grovsopor. Denna ypperliga service tillhandahålls dessutom sex gånger om året i de bägge kategorierna. Bra! Klart prisvärt! Och så miljövänligt!

Livet tuffar på i sin gilla gång. Om vinden har legat på från Maglabyhållet kan du dock ibland ha fått höra en och annan svordom när sopbilen helt sonika struntat i att tömma mina sopkärl utan istället lagt en lapp i brevlådan att kärlet är för fullt så att de inte kan tömma det. Locket ska gå att stänga helt och inte glipa ett par cm. Lite morrande kan du säkert också ha uppfattat när jag förtvivlat försökt knöla ner en 10 liters tomburk färg eller varit tvungen att finfördela en TV-antenn för att få ner den i den LILLA plastbacken för farligt avfall. Dock har jag som sagt anpassat mig och försökt vara glad över att jag gör miljön en tjänst och slipper fara iväg med soporna själv. – Tills igår.

Jag ringde glad i hågen upp NSR för att beställa grovsophämtning och hämtning av farligt avfall. Det visade sig att hämtningen skulle ske med samma fordon och att det enda som krävdes var att jag räknade upp vad som skulle hämtas i kategorin grovsopor.

En gammal gårdspump med dito sugrör.
En gammal kontorsstol.
En varmvattenberedare.

– Stopp där! Varmvattenberedare hämtar vi inte! Säger damen på andra sidan telefontråden.
Jag kände mig nästan lite som om jag brutit mot lagen som ens föreslog detta hemska dåd för henne. Hon hänvisade till hemsidan, som jag numera har lusläst.

Efter mycket google’ande hit och dit kunde jag hitta informationen om att man inte hämtar varmvattenberedare som grovsopor. Detta stod det dock ingenting om i informationen om Åstorpskommun utan bara Helsingborgskommun. Jag kan ju så klart ha läst fel, men om jag gjort det så är informationen om varmvattenberedare INTE lätt att hitta rörande sophämtningen i Åstorp. Jag känner mig alltså inte alls lika skyldig längre till det hemska brottet att inte veta om att varmvattenberedare särbehandlas av NSR.

 Följande citat var dock inte alls svårt att hitta: För att minska miljöpåverkan så långt det går idag har varje kommun tagit fram en avfallsplan som i sin tur bygger på de mål som riksdagen och regeringen tagit fram. Slut citat.

Då kan man ju fråga sig på vilket sätt det skulle vara mer miljövänligt att tvinga mig att köra iväg med min bil och hyra ett släp för att sedan köra hem och lasta släpet med en varmvattenberedare för att köra till återvinningsgården för att sedan köra och lämna släpet för att till sist köra hem igen, än att de helt enkelt lassade upp min varmvattenberedare på sin lastbil när de ändå är här? 

När jag nu är i farten tycker jag också det är konstigt att boxen för det farliga avfallet är så dimensionerad att man omöjligen får i ett normalstort lysrör eller en vanligt 10liters färgburk i behållaren. Detta faktum gör ju återigen att man är tvungen att köra till återvinningsgården. Det finns inget miljötänkande i detta, bara ren dumhet.

Text: Lottie Mörtsell
Om att bita för stora tuggor och annat smått och gott

Jag trivs med BMZ.se. Att gå in här och läsa ”senaste nytt” om hemkommunen, är som att sjunka ner i en välinsutten fåtölj framför brasan en kulen höstkväll och känna hur värmen sakta men säkert börja tränga in genom de slitna raggsockorna och vidare upp genom kroppen.
Många leenden och igenkännande nickar blir det. Fast det är klart…Ibland vaknar gnällkärringen i Maglaby till liv och ett grymtande missnöjt läte letar sig fram mitt i allt det gemytliga. Eller…Kanske inte missnöjt? Snarare ett förvånat höjt ögonbryn över en del resonemang.

Som det här med att göra Åstorp mer företagarvänligt.
Jag har, sedan jag själv blev egen företagare, blivit smärtsamt medveten om att det görs skillnad på företag och företag. Inte så att det förse går någon slags mobbing men en kategori företag, som är satt lite på undantag, är de små enskilda firmorna.
Detta märkte jag när jag under en tid drev ett handelsbolag samtidigt som jag hade en enskild firma. Det sistnämnda företaget hade jag i flera år utan att jag hörde så mycket som ett pip från någon intresseorganisation eller kommunen eller någon som skulle kunna stöttat och uppmuntrat, eller vad vet jag…?

Men så fort jag startade handelsbolaget så började det trilla ner inbjudan till företagarluncher och möten och träffar och grupper och telefonlistor och hålla varandra om ryggen och hej och hå!
När handelsbolaget avvecklades upphörde alla dessa inbjudningar och min lilla enskilda firma tuffade vidare i tysthet. Jag tror att det finns en massa enskilda firmor i vår kommun. Små pärlor som kastas bort av svinen.(?) Jag tror att om man verkligen vill få en kommun att blomma och ta tillvara på all den kunskap och kompetens som finns på orten, så ska man börja tänka smått. Inte bara bita stora tuggor och bjuda in stora företag från annat håll.

Om man anser att det finns rent praktiska problem att fånga upp alla enskilda firmor i kommunen, så kan det ganska enkelt avhjälpas genom att de som är intresserade att få information och delta i olika företagssammanhang, kan anmäla sitt intresse på tillexempel kommunens hemsida…Det borde inte vara allt för svårt att fixa tror jag, men å andra sidan snackar jag ju en massa goja för det mesta.

Lottie Mörtsell

Om att rinna ut i sanden…eller den skånska myllan.

Vad hände egentligen? Var den någon mer än jag som närapå missade det helt?
Jag kanske inte kan skryta med att representera den genomsnittliga Kvidingebon, men jag kan prata med andra som bor här, och jag kan lyssna.
Och vad har jag då hört Kvidingeborna säga?

Det är det som är så oroväckande.
De har inte sagt ett dugg om 700-års jubileet.
Det började så fint med tal vid monumentet på nyårsafton 2007 och mina förväntningar steg i takt med raketerna, denna stämningsfulla natt. Och en försenad julklapp fick vi också! En jättefin väggalmanacka som informerade om allt skoj som väntade.

För mitt inre öga såg jag Kvidinge blomma upp
Jag såg alla oss som bor här, strö näring över denna sovande ort för att den till sommaren skulle slå ut i full blom med flaggspel längs Storgatan, och människor som i vanliga fall bara skulle ha åkt förbi Kvidinge skulle svänga in här och upptäcka allt fint vi har att dela med oss av.
Monumentet skulle skvallra om att det var något extra på gång med sin färgglada utsmyckning som någon av konstnärerna skulle ha bidragit med, eller varför inte skolbarnen?
Och på badet skulle man ordnat uteservering med kaffe och Kvidingebulla eller Jubileumskaka för en billig peng. Kanske till och med fri parkering för husvagnen i mån av plats?

Jo, jo, jag vet. Mycket kul hände 2007...
...men på något vis känns det som om det skulle ha hänt i vilket fall, 700-årsjubileum eller ej. Nu kändes det mer som om man bytte etikett på redan inplanerade evenemang. Evenemang planerade och genomförda av redan driftiga människor.

I mina drömmar genomsyrade jubileet allt, vardagen också
Vi skulle inte ha en chans att missa att det var stora grejer på gång i byn. Nu tänker du säkert att jag är en riktig gnällkärring som faktiskt kunde ha gjort något själv istället för att sitta och vänta på att bli serverad. Saken är den att jag faktiskt försökte, i den genre jag blivit tilldelad på det möte som byborna blev kallade till inför jubileet.

Idag är jag evigt tacksam för att jag bidade min tid
och inte la ur handbromsen som jag av försiktighetsskäl lagt i. Jag ringde hit och jag ringde dit för att få information om det som ligger mig varmt om hjärtat, det vill säga Pågatågstrafiken och tågstopp i Kvidinge, men jag fick aldrig några rediga besked. Den utställning som jag och en annan person skulle ha i det nyrenoverade bibliotekslokalen i stationshuset, lagom till invigningen av densamma, glömdes tydligen helt bort av alla utom av mig.
Handbromsen var som sagt i och jag står idag inte överöst med material från Skånetrafiken utan att ha någonstans att visa det. Och inget tåg stannade heller som planerat i Kvidinge denna dag…Vilket också var tur eftersom det skulle blivit lite pinsamt med ett tågstopp utan tågstation.

När fick jag då veta att stationsbyggnaden inte skulle hinna bli klar i tid?
Genom att någon tog kontakt med mig och sa att det nog inte var någon idé att ha en utställning om Pågatågen och tågens historia eftersom lokalen inte skulle bli klar?
Nej, så fick jag inte veta det. Jag fick läsa om det i tidningen.

Gav jag upp?
Lade jag feststämningen på hyllan får gott? Nix. De sista skälvande minuterarna av 2007 gick jag och min familj åter till monumentet för att under högtidliga former med fest och glam avsluta jubileumsåret och välkomna framtiden. Vad möttes vi av denna stjärnklara natt vid Kvidinges egen fallossymbol? Inte en käft. Där var lika öde som ute på Kvidinge hed.

Lottie Mörtsell