Det finns gott om fän i Kvidinge – åtminstone sådana bevingade med fjäderskrud! På kungsgården stoltserar storkar bland gäss och ankor.

Lottie Mörtsell har sina papegojor och sitt GojSkoj, Johan Skånell sina myskankor på Skånehill och så har vi Gösta Dahlberg som har allsköns fjäderprydda och högt meriterade ankor och höns på sin gård. Tre gånger har Gösta vunnit första pris i fjäderfäutställningar med tävlande fåglar från hela Europa. En hel vägg inne på hans lilla kontor är prydd med medaljer och planketter från utställningar sedan fyrtio år tillbaka Bl.a. har Gösta vunnit första pris nationellt för en smaragdfågel i en sjöfågelutställning.



Men Gösta är lika modest som fåglarna är skräniga och nämner detta i förbifarten.
– Vinner man, slipper man ju annonsera!
Gösta tycks även vara en fena på siffror. Han är kassör i såväl Simfågel- och kalkonklubben som Kullabygdens fjäderfäklubb.

Idag lever ca fyrtio höns och sjuttiofem ankor i allsköns ro på gården. Och så Dipson förstås, en ljuvlig, kelig blandrashund som tar på sig ett stort ansvar för jobbet hemma på gården och sköter den med den äran. Han har kollen.
Gården från 1898, belägen mittemot Folkets Hus, har funnits i familjens ägo i tre generationer. Inomgårdsarbetet och hushållet är hustru Birgittas, som är väl lämpad för uppgiften som utbildad lanthushållslärare.



– Tills för sexton år sedan, hade vi kor på gården, berättar Gösta som numera även arrenderar ut delar av sin mark. Inne i det ena stallet hittar vi idag hönor med sina små dunbollar. En äggkläckningsmaskin står oanvänd intill. Utrustningen snarare kokar än kläcker äggen, enligt Gösta utsago. Inom de stora inhägnaderna utomhus är det livligt värre. 		Arterna är så många och så snarlika att det är mer än svårt för ett otränat öga att skilja dem åt. De taniga nakenhalsarna som ser ut att ha bantat bort delar sig själva, tar vi dock inte miste på, inte heller på myskankorna i bevattningsanläggningen. Därutöver hittar vi raser som löpanka, svensk gulanka, Schreicher, mignons, Roenarter, smaragdankor m.m. m.m.



Och så hönsen förstås som syns trivas lika bra med ankorna som sina egna släktingar. En stroppig tupp reagerade ilsket på kameran. Det var allt.
Allt andas tidlös, stilla ro.
Det är med säkerhet en chimär.
Men det är så vill vi ha bilden av lantliv – som i en sagobok för vuxna, stressade själar. Men vem vill ta hand om slitet?
Det är tur att det finns sådana som Gösta och hans gelikar på nära håll som bidrar till att håll landsbygden levande.