|
|
| – Att ge namn åt en katt är knepigt som katten, sade redan gamle T.S. Eliot i sin berömda dikt. Liknande bryderier uppstår ofta när man skall namnge en tidning eller sajt. Att Ouidinge Allehanda existerat i en annan form visste vi – men inte när, hur och av vilka.  En som kan berätta spaltkilometrar om detta tidningsprojekt är Lars Olefeldt, seniorscoutledare samt initiativtagare och samordnare till Quidinge Allehanda i början på sjuttiotalet. Scouterna som tidningsmakare – Vi ville hitta på något helt nytt till seniorscouterna. Redan tidigare hade vi testat tidningsmakeri och gett ut en tidning som vi kallade ”Rubb och stubb” och även gjort en film ”Jag, en mojot”. 1971 var frågan om storkommun redan uppe till debatt. Vår målsättning var att stärka byns identitet och sätta ”Kvidingegubben” på kartan. Denna symbol härrör från kartan över det tidigare municipalsamhället som liknade – just det – en gubbe. Vid denna tid drogs riktlinjerna upp för en sammanslagning av ”Kvidingegubben” och Åstorps ”Klintagumma” dvs en kommunsammanslagning.. Lars Olefeldt berättar att det uteslutande var Ouidinge, Kärreberga, Sånna, Magleby och V. Sönnarslöv som skulle penetreras och utforskas för allas bästa.  Redaktionsmöte varje fredag Varje fredag träffades femton- till nittonåriga scouter för att bestämma tidningens kommande innehåll. Sedan gav de sig av på reportagerundor i trakten. Det mesta bevakades oförfärat och engagerat. Tennisturneringar, |
Kvidinge IF:s matcher varvades med intervjuer av den tidens namnkunniga Kvidingebor som rikspolischefen Carl Persson och Hans Gustafssson. Sjuttiotalets stora stjärnor bl.a. Bertil Boo och Zarah Leander lyckade de aktiva tonåringarna fånga i farten för personintervjuer. Scouterna tycktes jobba som vår tids lobbyister innan begreppet var uppfunnet. Paradis på jorden... – De skickade bl.a. tidningen till radions redaktion som sedan gjorde en direktrapport med namnet ”Paradis på jorden”! Sakta vi gå genom Kvidinge - en travesti på Monica Zetterlunds Stockholmsversion, skrevs av dem och spelades sedan i radio. Vi blev snabbt ett begrepp. 420 ex distribuerades var fjortonde dag till prenumeranter för en krona styck. Vi hade aldrig brist på material. 49 butiks- och serviceföretag levde fortfarande kvar i Kvidinge och folk kunde klara sig på att köpa allt i närmiljön. Ungdomarna – jag själv var hela tjugosex år fyllda – var engagerade och såg till att påverka på flera plan. Men förslaget att ha en vänort på månen lyckades inte, inte heller att få en drive-inbio, ett annat förslag på önskelistan. Under två och ett halvt år levde tidningen vidare. Att det överhuvudtaget var praktiskt och ekonomiskt möjligt berodde mycket på att ideella krafter ställde upp. Stenqvist tryckte omslagen gratis, innehållet stencilerades!  QA – Ett tidsdokument Lars Olefeldt visar oss Ouidinge Allehanda, från -71 och -72. Två årgångar är bokbundna i skinnband. Det är spännande tidsdokument som belyser tiden före alliansen av ”Klintagumman” och ”Kvidingegubben”. Tidsdokument i skilda former fortsatte Olefeldt med bl.a. på Hembygdshallen f.d. Biorama – en av femtiotalets tre biografer i lilla Kvidinge, där Lars såg Elvis- och Åsa-Nissefilmer som barn. Som medlem i Hembygdshallen, var han på åttiotalet med och påverkade programutbudet. Lars Orup som debattledare Han ville ha hit den störste av de störste – Lars *Orup för att pejla läget i Kvidinge 1985. Tack vare konstnär Karl Gustaf |
 Dahlgrens kontakter med Orups bror, konstnär Bengt Orup blev detta möjligt. Och se, det blev en debatt med den tidens politiker, skickligt ledd av Orup som lät höra sig och visade på starkt intresse från medias sida. Nästan fyrtio olika prognoser om hur Kvidinge skulle komma att utvecklas under den närmaste tioårsperioden presenterades för Lars Orup av deltagarna i minipejlingen i Kvidinge Hembygdshall 1985. Femton år senare skrev Olefeldt en bok om allt som sades, stöttes och blöttes under den debatten. Vad ska Åstorp ha Kvidinge till...? I denna bok får vi äntligen svaret på den femton år gamla frågan om vad Åstorp skall ha Kvidinge till. Dåvarande kommunalrådet Arne Löyskä menade att det var badet, vattnet, pengarna och så förstås den kulturella delen som bidrog till resonemangsäktenskapet mellan Åstorp och Kvidinge, skrev Lars Olefeldt år 2000. Då hade Kvidinge lika många pizzerior som byn hade skomakerier 1920, krukmakerier 1950 eller konsthantverkare 1990. – Kvidingegubben lever än. Och han verkar bli spänstigare med åren. Orden är Lars Olefeldts år 2000. Det stämmer säkert även idag.  |