Marianne Mörck på Hillesgården

Hon kan konsten att trollbinda sin publik

Stidsvig/Hillesgården 171109
– Efter pensionen vid femtiofyra års åldert tog livet en annan vändning. Jag blev befriad från sambon, förvandlades till en självpickande höna som inte lade ägg. Min kärlek är katten som hellre käkar råttor än lax och som är en fena på att riva dekorer!
Bitande vass i repliken, knallröd i håret och byxklädd med en försonande silversjal slängandes på magen, intog hon scenen. En stor vattenkanna fanns till hands för den ömtåliga, vältränade mezzosopranens röstresurser.
Marianne Mörck kan konsten att fånga sin publik, väl medveten om att introt är viktigast för att kapa den fullsatta publika skutan, likt Kaparekaptenen på Hillesgårdens gamla bioaffisch.
På Hillesgårdens scen trollband hon sedan publiken i sitt nät av skratt, livslust och toner.

Marianne Mörck är primadonnan som arbetat i det stora, kreerat alla stora eftertraktade huvudroller i musikaler, operor, operetter och teateruppsättningar samt inte minst regisserat stora uppmärksammade operauppsättningar.
Full av drastisk, avväpnande humor, dränkt med ironi berättade hon att idag är hon för den yngre generationen mest känd för TV-rollerna i Wallanderfilmerna och Bonusfamiljen. Snart kan hennes fans se henne som en av “Stjärnorna på slottet”och inom kort beräknas även en dokumentärfilm om hennes fantastiska teaterliv ha premiär.



Den som läst Claes Sylwanders memoarer “Å, vad vi hade roligt” kan tredubbla anektoder, ljuvligt galna eskapader och händelser i ett liv, flödande av berömmelser och utmärkelser av en mycket hårt arbetande kvinna. Som hon har jobbat, överallt och ingenstans... T.o.m. i Korea satte hon avtryck som operaregissör! Där berättade Marianne om en pianist i nionde månaden som måste gå, om vattnet gick. Och hon gick läck, som Marianne uttryckte det. Bara Mörck nämnde en bloddrypande dramatisk opera blev hon påfallande gestlig och rörlig. Där tycks finnas många hjärtebarn som hon vill skapa nytt liv i och visualisera som regissör. Lika lätt som till skratt, lika nära ligger känslan att bli berörd av musiken som är hennes livslust.

Som adoptivbarn i en borgerlig familj, där lackskor och sidenrosetter skulle vara på plats var det svårt för Marianne att få familjen med sig på sina framtidsplaner som sångerska och skådespelare. Hon blev sjukvårdsbiträde.
I den yrkesrollen klädde hon och en kompis av en som de trodde död kvinna med gapande mun och stirrande blick och tvättade henne till sista vilan. Men inte var hon död inte…
Sådant är inte bara fantasterier. Det tycks vara och förbli händelserikt i Marianne Mörcks liv. Det mesta tycks bero inte bara på begåvning, utan mer på en orädd personlighet. Vem mer än hon sjunger “All feel pretty” i joggingbrallor för att scenkostymen blivit för trång av för god mat?
Eller dricka blomvatten om vattenglaset är tomt, då rösten måste få sitt?
Eller fejka samlag med Peter Jöback naken i logen för att bli av med en påflugen påkläderska som ständigt bankade på logedörren och störde. Att det denna gång råkade vara små autografjägare som stolpade in, gör ju inte storyn sämre.

– Det var på den tiden då jag gick i väggen och Peter Jöback kom ut ur garderoben, förklarade Marianne.

Parallellt med roller som Sally Bowles i Cabaret, Maria i “Sound of music” eller varför inte Eliza ı “My fair lady” drev hon en teaterrestaurang i Malmö – den stad hon bott och verkat i sedan sjuttiotalet efter scenskolestudier i Göteborg. Apropå studier, så gick hon i La Birgit Nilssons Master class, där hon i sångteknik fick lära sig att kraften och magstödet sitter i den nedre regionen, främst i rumpan som måste tränas och knipas. Som avslutning rekommenderades publiken att gå hem och testa!
Skrattsalvorna hickades fram under kvällen, följt av stående ovationer.