Ewa Gun Westford höjde temperaturen rejält i Kvdinge hembygdshall

Polis, polis som mitt i mediaflödet står

Kvidinge 200201
Det var spikat i Kvidinge Hembygdshall denna söndag i Coronatider, när polisinspektör, tillika Skånepolisens talesman (kvinna) Ewa Gun Westford  bjöd på ett kåseri, kryddat med generös humor, livs- och yrkeserfarenheter utöver det vanliga. I äkta Piratenstil, hon är född i Borrby, berättade och raljerade Ewa Gun om sin livresa under den talande rubriken “Jag är inte bara polis, jag är människa också.”

För att åskådliggöra den patriarkala polisrollen, sjöng Ewa Gun frejdigt sången ”Här är polisen som mitt i gatan står” redan på väg till talarstoden.

– Polisen var en maktorganisation tidigare. Idag är vi ett serviceinslag i samhället. Förr var folk rädda för polisen och gömde sig i buskarna.
Sedan berättade Ewa Gun om livet i lilla Borrby i slutet av femtio- och i början på sextiotalet. Där hade minsann inte alla lika värde.

Den finaste i byn var doktor Cavallius som bodde mitt i byn. Hans mottagning hade fönster mot bygatan, så folket höll noga reda på vad som hände bakom gardinerna. Det var en mycket omtyckt läkare, som vis av tidigare erfarenheter ville ha patienterna avklädda för att kunna se begynnande sjukdomstillstånd. Dråpliga historier gick runt i byn. Stadens ungmö, alltid med hatt, handväska och paraply klädde visserligen av sig men behöll sin attribut - hatt, väska och paraply. som var hennes trygga identitet. En annan bondkärring lyckades inte få av sina laxrosa som satt för trångt över en alltför generös bakdel. När en svart man från USA gjorde entré på banken, kollade den enkla och fattiga befolkningen storögt och ungarna försökte röra vid honom. Märk väl, skolan varnade för honom, i en tid då n-ordets individer var några suspekta varelser.

– Vad vi för vidare till kommande generationer är viktigt. Gamla fördomar och farmors ord sitter ofta kvar, även om man inte vill erkänna det. 
Idag har jag själv små nougatfärgade barnbarn. Kärleken till människor, humorn och en outsläcklig nyfikenhet tycks vara ett av Wexfords starkaste drivkrafter. Hon säger sig ha varit ett besvärligt barn, mycket p.g.a. av en bokstavskombination med high density, en diagnos hon fick sent i livet.

Ewa Guns far drev en frisörsalong, där hon gärna satt och lyssnade på männens småprat, såg dem förändras i en typisk manlig miljö. På hyllor fanns små paket det smusslades med bakom. Ewa trodde var det var något spännande i guld. Det var kondomer som så småningom fanns till hands i en automat! 

– Jag gick aldrig ut gymnasiet. Sökte till polisen och kom in vid 19 års ålder. Året efter kom jag in som aspirant bland tretton, alla de andra manliga. Det var en en organisation, skapad av män. Man skulle vara stor och stark! Kvinnor räknades som mög! Det var ett kompakt, samfällt motstånd. Jag bråkade, brölade…Det gäller att aldrig ge upp. Se människan... I det spelet var mäns feghet påfallande. Det fanns två farliga bröder som gärna gav sig på poliser. Det fanns ingen briefing under den tiden. Ofta blev det kvinnliga polisers uppgift att plåstra om de själsliga såren. Den enda som kom helskinnad från dessa busar var jag! När de såg att det var en kvinna, de överföll, följde de snällt med. Tiden har verkat. Idag speglar poliskåren befolkningen. Det är stor mångfald. Förbättringar och förändringar sker hela tiden. Kroppen hinner inte alltid med. Men jag hoppas vara kvar ett och ett halvt år till, då jag fyller 68.

Westford drog en mängd rörandet roliga historier om åldrande. Bl.a. fick hon en lila ögonskugga av sin dotter som hon lyckades smeta ut så att hon såg misshandlad ut.
Så till livets stora ämnen - kärlek och sorg. Två gånger har Ewa Gun blivit änka, senast för bara några år sen, när mannen hon träffade vid sextio års ålder hastigt gick bort.

– Det var fantastiskt att få uppleva kärleken vid mogen ålder. Det var pang på rödbetan. Han är min kulörta lykta, sade Ewa Gun och läste Ferlins “Med kulörta lyktor” som var hennes vägledare i sorgearbetet.
Ha alltid en kulör lykta tänd! Stig alltid upp ur sängen, hur svårt det än är!

Kärleken är viktigast! Idag har jag en ny kärlek Jack Rusellterriern Allan, min soldat och kompis, konstaterade Ewa Gun Wexford - en över hövan skicklig talare som bjöd på sig själv i en sprittande, givande och rolig föreläsning. 
Denna “tjej” borde bli standupare, när hon pensionerar sig.

“Jag är inte bara polis jag är människa också” arrangerades av Kvidinge föreläsningsförening.