Landskrona 140723
Hav ute, hav inne, hav i hjärta och minst lika mycket i sinne…
Havet har inte bara varit Elizabeth Tylers största inspirationskälla och utmaning som yrkesverksam konstnär.
Som nybliven änka, blev havet också hennes ventil och ett verktyg att hantera det tunga, posttraumatiska sorgearbetet.
– Mitt liv tar inte slut för att min man dör, är ett av Elizabeth Tylers många rappa, kloka visdomsord. 

Det blev hennes livs största utmaning, att oförväget trotsa både vädrets makter och sina egna tekniska tillkortakommanden för att tufft ge sig ut som ensamseglare i den grekiska övärlden under tre månader.
Elizabeth Tylers öden och äventyr som ensamseglare var inte för inte förra årets mest lästa på bloggen ”Women and Cruising”.

Kvinnor kan…
Ensamseglingen gav henne mersmak och modet att ge sig ut att i ord och bild föreläsa om sina upplevelser – som seglare, som människa och inte minst som änka.

– Segling är en livsstil, den livsluft vi båda länge levde i tillsammans. Jag förlorade min man men inte vår båt Aquarella.
Det var en enorm utmaning att ensamsegla. Max hade skött allt det tekniska under våra många seglatser Jag målade och skötte det praktiska. En typisk traditionell kvinnoroll…
Som sjökapten var han dessutom van att ge order, så rollfördelningen blev som den blev. Efter hans död tvingades jag gå över en ny tröskel varje dag! Trial and error…
Visste ingenting om motorer och hur det funkade, klarade knappt gräsklipparen hemma…
Allt det praktiska och nya tekniska krävde både uthållighet, disciplin och koncentration. Jag var nervös för navigeringen och gjorde ideliga dubbelkollningar, letade efter oljestickan i evigheter, fotograferade motorn för att hitta den…
Instruktionerna letade jag efter på internet bl.a. på You Tube.
Men jag bara skulle klara av det och lyckades.
Det trodde du inte Max, brukade jag triumferande tänka, när jag lyckades med en extra svår uppgift.
Det stärkte mitt självförtroende, hjälpte mig att lätta på det tunga sorgearbetet.
Att ge upp sitt eget liv och gråta vid graven leder knappast framåt.
Man kan inte se ljuset i tunneln om man ständigt blickar bakåt.

Vi träffar Elizabeth hemma i skånska Borstahusen, ett stenkast från havet, som nu är hennes man Max Sandströms eviga hemvist.
Inne i den vackra trettitalsbyggnaden, dominerar en gigantisk tavla det f.d. vardagsrummet. Motivet är ett vibrerande, ystert lekfullt hav med dramatiska förtecken, där gränsen mellan strand och hav, likt en väktare kollar naturens händelseförlopp.

Elizabeth Tyler är själv i skön harmoni med akrylmålningens färgsättning, klädd i grönt och blått – den färgkombination som hennes lärare varnade för på konstskolan i England.
Men redan då var hon van att testa gränser.

Hennes brokiga, färgstarka livshistoria är unik
Med tjugo år i Danmark, sju år i Finland och nitton år i Sverige är hon mer nordbo än de flesta svenskar. Med åren tycks hon ha utvecklats till en lika stor livskonstnär som framgångsrik bildkonstnär. Elizabeth är en van berättare, humoristisk, verbal och jordnära – sin sjövana till trots.

På bordet framför oss ligger en fullmatad stor klippbok, med artiklar ur hennes liv.
Intill ligger hennes egenskrivna böcker och DVD:s om akvarell- och akrylteknik, eftersökta verk för konstintresserade world wide t.o.m. i Australien.

– Redan som elvaåring när jag vann en teckningstävling, visste jag att det här var mitt kommande yrke. Min kreativa mamma välsignade och stödde mitt val.
Som femtonåring kom jag på dispens in på en konstskola och slapp den vanliga skolan, bara jag läste in matte och engelska på kvällarna.
Jag förlorade båda mina föräldrar under ett år. Som sextonåring stod jag och min bror på nitton år ensamma i världen. Van vid enkla förhållanden, flyttade jag in i ett studentrum, hankade mig fram på stipendier och jobb på en supermarket på lördagarna. Redan då stötte jag på omgivningens förändrade attityd till sörjande.

Bortvända blickar, förlägen tystnad… Underliga, oskrivna regler…
– Ingen hjälpte mig trots att jag ju var omyndig. All pappersexercis, pass o dyl. fixade jag på egen hand, berättar Elizabeth, som vid nitton års ålder gav sig ut i världen, först som aupair i Stockholm.
Därefter gick flytten till Danmark, där jag fick gratis boende på en vind i Köpenhamn, om jag i gengäld fixade och renoverade rummet.
Jag satt på gatan och ritade tuschteckningar, när Berlingske Tidende uppmärksammade mina teckningar och köpte reproduktionsrätten till dem.
Sedan ritade jag mig runt i Europa, liftade, levde dag för dag och hamnade bl.a. i Istanbul. Där bodde jag på ett billigt pensionat och satt utomhus och jobbade på dagarna, något turkisk TV uppmärksammade.
Mina publicerade teckningar i tidningen i Danmark gav jobb som ringar på vattnet. Ett av mina illustrationsuppdrag ledde till Egypten. Det var där jag träffade min förste man – en dansk reseledare som jag gifte mig med 1970 och fick två söner med. Mitt första äktenskap slutade med skilsmässa 1988.

Ett stipendium ledde Elizabeth till Finland
Där på en romantisk pytteliten ö, träffade Elizabeth så sin Max som var lots och sjökapten. De gifte sig 1989 och mycket hann flyta under broar och på hav under deras tjugofyra år tillsammans. P.g.a. färre uppdrag som tecknare mer eller mindre tvingades Elizabeth att satsa fullt ut på det fria måleriet under Finlandstiden.
1992 fick hon sitt genombrott som konstnär, då hon vann den nordiska teckningsbiennalen.

De köpte tidigt en egen segelbåt, seglade först i Norden. Senare vidare ut i Europa i Frankrike, Spanien…
2001 bar det iväg till Medelhavet längs det integrerade kanalsystem som Elizabeth var väl förtrogen med från England.

– Tre år senare for vi tillbaka till Medelhavet med en båt, som var rätt utrustad för denna typ av strapatser med bl.a. radar.
Max blev tidigt sjukpensionär efter en whiplashskada och åtog sig då jobbet som min manager. Så vi både jobbade och levde ihop under många år, halva året hemma i Sverige, resten i den grekiska övärlden. Vi litade fullkomligt på varandras kapacitet. Max var en varm och omtänksam personlighet som älskade problemlösningar.

– Det finns inga problem som inte går att lösa, var hans favorituttryck, något som jag helt och fullt litade på. Jag överlät allt det tekniska och administrativa till honom och skötte mitt. Jag hade min ateljé på båten men satt ofta på en strand och målade. Det var det bara att vissla när jag ville bli hämtad med gummibåten.

Foto: privat

Elizabeth tystnar och glittret i ögonen slocknar,
innan hon fortsätter med sitt berättande. Sorgen kommer upp till ytan och flashbacken sätter in, när minnena från dagen då allt förändrades berättas.

– Vi låg för ankar och förberedde en seglats. Max klättrade och fixade men kände sig konstig, tryckte på almanackan och sade att radion inte funkade. Sedan hällde han kaffe rakt ned i spritköket. Det slogs slint gång på gång. På natten gick han ut på däck och tänkte kliva iland femhundra meter från land! Jag ställde mig på däck när det blev ljust och vinkade att vi var i nöd men förbipasserande seglare vinkade bara glatt tillbaka.
Jag baxade honom till slut ner i gummibåten, rodde iland och fick tag i en taxi till närmaste klinik. Det var en fruktansvärd situation som jag fortfarande har mardrömmar av. Jag hann inte hämta kreditkort och pengar. Stod ensam i den grekiska övärlden med 80 Euro på fickan, utan kreditkort och med pengarna nästan slut på mobilen.
Det tog många timmar över bergen innan han hamnade på ett privat sjukhus och fick diagnosen Herpes Encefalit, ett herpesvirus som gått rakt in i hjärnan. Efter nio timmar fick jag själv komma till ett hotell efter ett dygn som fortfarande ger mig mardrömmar. Utan försäkringsbolaget som kopplade in SOS International, törs jag inte tänka på utgången för oss båda, säger Elizabeth som råder alla att se över sina försäkringar.

Nota på 1 000 000 kr
– Notan på Max vistelse på lokalkliniker, senare privatsjukhus samt den hemtransport som anordnades tre veckor senare till Lund, slutade på c:a en miljon kronor! Efter två månader i Lund, då han även drabbats av stafylokocker med isolering som följd, ville sjukhuset ta hem honom. Frisk i kroppen men mycket sjuk i huvudet, gravt hjärnskadad…
Här hemma kunde jag inte lämna honom ett ögonblick. Han kunde inte gå på toa själv, tejpade in sitt eget huvud, rensade tänderna med ståltråd…
Det var en obeskrivligt fasansfull tid.
Jag är tacksam att min svägerska och svåger som bor i närheten kunde avlasta mig då och då. I slutet av december 2012 bodde han på ett vårdhem, där han avled i januari 2013 p.g.a. uttorkning.
Skickade en anmälan till Socialstyrelsen utan resultat!

Ensam och änka – förändrade positioner
Redan under tiden som ensamseglare insåg Elizabeth snabbt att hennes position i samhället radikalt hade förändrats. Hon var ensam och änka, fick ställa in sig på nya, oväntade fordringar.

– Det första som slog mig var att alla matportioner jag köpte var för stora. Det blev som ett slag i ansiktet att inse att jag var ensam.
Överallt på mina stopp för att handla eller äta på restaurang såg jag pensionerade par. Servitörer gav mig ingen uppassning utan väntade på en person till.
När de insåg att jag var ensam förflyttades jag från min fönsterplats, där jag hade koll på båten, till ett hörn vid ett kylskåp. Tårarna bara rann…
Några dagar senare träffade jag en kvinna i samma situation. Hon berättade att hon till en början byggde barrikader av en massa prylar på bordet och på så sätt avskärmade sig från sin omgivning.
Sedan övergick hon till en strategi som hon rådde mig att följa.

– Gå rakt in och berätta att du är ensam!
För att stå ut vid måltider hemma eller i båten, gör allt så läckert och dekorativt som möjligt med ljus, servetter och en snygg duk!
I Indien tar de livet av änkor. Det minsta jag kan begära är att bli betraktad som en människa, säger Elizabeth att hon först nu vid mogen ålder insett att kvinnorörelser faktiskt behövs även i vårt s.k. upplysta samhälle.

Men Elizabeth som är en lika stor livskonstnär som framgångsrik bildkonstnär, blickar framåt med tillförsikt och positivitet. Sedan i början av sommaren befinner sig Elizabeth i den grekiska arkiplagen – som ensamseglare och strandhuggande konstnär...
Som Elizabeth mycket riktigt påpekar:
– Livet handlar inte om att vänta tills ovädret passerar.
Det handlar om att dansa till regnet.