Kahlos bilder talar sitt eget, utlämnade och ärliga språk
Med sina målningar säger Frida Kahlo (1907-1954) sig måla sin egen verklighet – en verklighet där smärtan efter en olycka med buss/spårvagn kommit för att stanna. Döden dansade hotande runt hennes säng livet ut.  Olyckan fick henne att börja måla.

– Det enda jag vet är att jag behöver det!

Kulturhuset Björnen fick i veckan besök av Duo Cantilena – gitarristen Sabina Agnas och flöjtisten Anna Boman Hald. Båda är utbildade på Musikhögskolan i Göteborg, välmeriterade musiker som har medverkat i många olika uppmärksammade musikkonstellationer, synts i TV och hörts i etern genom åren. Med programmet “En hyllning till Frida Kahlo” är det första gången de producerar ett utpräglat scenprogram tillsammans, där även tal ingår.
På den lilla scenen i Kulturhusets café möts publiken av en enkel, men suggestiv scenografi med tända stearinljus och med ett scengolv täckt av rosor.

Rosor och ljus…
Det är starka attribut som passar denna banbrytande, djärva ikon och rebell som vågade ifrågasätta samhällets normer och vars konst drabbade hela världen, inklusive Miro och Picasso.

 Med hjälp av mexikanskinfluerade kläder på tegelliknade fondväggar med några stengodspjäser, försätts publiken till Mexico och Frida Kahlos liv och leverne rullas upp. Kahlos färgstarka, målningar som Duo Cantilena projicerar på en stor duk klargör vad som händer både inom och omkring henne.

Subtilt utvalda musikstycken av bl.a Ravel, högklassigt tolkade och anpassade till Fridas varierande stämningslägen och händelser i hennes brokiga liv, crescendo och diminuendo lyfter texter och målningar, får dem att leva.

Föreställningen börjar med att Sabina och Anna inbjuder publiken till Fridas vernissage i Mexico City – ett år före Fridas bortgång. Då var Frida svårt sjuk och sängliggande. Men denna starka kvinna gav inte upp utan lät snickra en enkel handgjord säng, åkte dit i ambulans och var med på utställningen. En smart början på hennes fascinerande livsöde, då den drastigt åskådliggör Frida Kahos viljestyrka och egensinnighet.

Vi får följa hennes korta intensiva liv från barndomen i utkanten av Mexico City till hennes död. Det var 1925 som olyckan skedde, då bl.a. ryggraden bröts och en ledstång genomborrade hennes bäcken. Hon blev sängliggande under ett år I sträck. Sorgen och smärtan bearbetade hon med målarpenseln. Hennes bilder är nästan plågsamt utlämnande och speglar alla hennes stämningslägen.

Måleriet blir säkrare och säkrare
Det går att se vid vilken tidpunkt hon träffade sin man konstnären Diego Rivera som hon varken kunde leva med eller utan under åren 1929 – 39. Hennes berömda tjocka sammanvuxna ögonbryn blir lite smalare, håret sätts upp eller flätas och klänningarna blir elegantare. Måleriet blir under åren säkrare och säkrare och får mer surrealistiska drag. Hennes längtan efter barn uppfylldes aldrig. I stället tvingades hon till tre aborter av medicinska skäl. Otrohet från bådas sidor var mer regel än undantag. Deras skilsmässa höll ett år. Sedan sammanvigdes de båda igen 1940.

Vi möter henne försedd med törnekrona, tunga kedjor runt halsen, en man mellan ögonbrynen eller med apor och papegojor klättrande på klänningarna.…
I Frankrike, där hon hade en stor utställning…
När hon håller salong i parets blå villa “La Casa Azur”…
Vi möter henne också under en tid i exil i USA, ett land som den tvättäkta kommunisten Frida avskydde och kallade amerikanerna rövarpack…

Fyrtiotalet blev hennes storhetstid, en tid då hon även arbetade på Konstakademin Esmeralda.

Kämpade mot fördomar
Under hela sitt liv kämpade hon mot fördomar, klassamhället och patriarkatet samtidigt som hon ihärdigt utforskade det egna jaget.
Trots att som någon kollega till Frida sade: Hon levde döende.
Vid hennes begravning 1954 syntes 500 gäster i begravningståget och hundratals utanför kyrkan. Frida Kahlos livsöde och konst fortsätter att engagera. Biografier och filmer har skapats och fortsätter att produceras.

Duo Cantilenas program visualiserar Frida Kahlos liv och gärningar i  ett varmt, inträngande och nyanserat porträtt av en stark konstnärinna och människa som aldrig upphör att fascinera.

Föreställningen på Kulturhuset arrangerades av Åstorps Riksteaterförening.