Anette Jonsson på Galleri Moment

Spännande, bisarrt och lärorikt på
Galleri Moment

Ängelholm 160414
Vi hamnade mitt i en hängning…
När vi kikade in på Galleri Moment, kändes det som en absurd skräckvisit in i sjuttonhundratalets franska revolution.
Här flockades nämligen avhuggna manshuvuden på golvet, vissa pålade på rör – gudskelov var alla av keramik, lösa delar ur vägginstallationen ”What is life”. På golvet hittade vi konstnären själv – skulptrisen Anette Jonsson från Bromölla.

– Många av de verk jag skulpterar härrör från drömmar, något jag läst inom mytologin, filosofin eller vetenskap men även vissa är hämtade ur egna upplevelser. Ofta förändras de på vägen tills skulpturen är färdigställd. Tankebilder jag skulle sortera bort har jag sett närmare på och gett dem en fysisk kropp. Jag vill fånga tankar som annars bara far förbi, utforska nya vägar… När jag får en bild på hjärnan, tar jag alltid snabbt fram skissblocket för att få den att fastna. Det här verket kom från en dröm och visar kända vetenskapsmän plus en gud, Prometeus, berättade Anette och fortsatte:

– Jag drömde en dröm där min man stod på en väg, där en husgavel var täckt av rör i laxrosa och äckelgrönt. Bilden stannade kvar så länge att min man tyckte jag borde göra någonting av det. Så blev det. Här är resultatet, säger Anette och visar på ett annat verk av ett manshuvud, likt en grekisk gud kallat ”In hoc signo vinces”( I detta tecken skall jag segra).

Hans ihåliga huvud har försetts med ett inre ljus från glödlampa som bestrålar en liten ensam fågel. För övrigt var det tomt i denne vackre mans huvud, som liggande skjuter ut från väggen, med halsen, fastsatt i väggen.
Intill står en ensam flickskulptur ”Mary had a little lamb” med grekiska bokstäver på sockeln. En skulptur av Antonio av Padua som matar fiskar och ser ut att ha något viktigt att berätta för dem, lyser bredvid en skulptur av en stoisk lugn man ur vars axlar det växer ut kaktusliknade utväxter.

En vacker dam ligger på en hög schäslong och blickar nådigt och lojt ned på sina andra skulpturvänner. Karyatider bär upp korgar, likt kapitäl på kolonner.
Det är mycket klassiskt, filosofiskt och mytologiskt tänk i Anette Jonssons skulpturala värld, varav merparten av verken inte är bemålade. ibland exponeras de i svaga, milda toner, även om några få har stark kolorit för att förstärka det hon vill ha fram och berätta – för det vill hon.

– Formen är det viktigaste för mig. Färgen kan dra upp märksamheten från formen, förklarar Anette som strävar efter att få betraktaren in på nya tankebanor. Jag vill föra en dialog. Jag vet oftast vad jag vill föra fram men det är inte alltid jag har koll. Ofta tar leran andra vägar än jag tänkt mig.

Men det bor nog en keramiker i mina händer. Det upptäckte jag redan som åttaåring när jag var med mamma på biblioteket och fick syn på en bok om arkeologi. Det är mammans fel eller tack vare mamma som jag blev skulptris.

Blickar man närmare, tar sig en grundligare titt på Anette Jonssons verk, hittar man i varje pjäs något oväntat, något som inte borde vara där eller som kanske har en annan dimension eller betydelse vi inte hann uppfatta men som får oss utforska vidare.